måndag

Inga jävla vingar bär och ångesten är inte heller något stort. Lasse skulle sagt; Trött på inget trött på allt. Och kanske är det så det är. Ingen är här eller där och samtidigt är massor just här just nu och stör skaver. Disk som inte gör sig självt och axlar som bär tre människor samtidigt som flera ligger och gror längre och längre in än vad de nog någonsin tro(dde)r. Men vem fan är jag att tro något. Sitt kvar på din plats, vänta. Bättre tider kanske nalkas.
För att dagar ska springa och månaderna skena är arbetet underbart efter ett skönt avslut av en person som kanske var något högt uppsatt. Och LER. En glad människa är MER människa än en olycklig.
Det är som att somna varje natt och tänka på den där känslan du aldrig mer igen kommer känna. Att tänka på någon död. Himmelmänniska.

tisdag

Jocke säger att allt är som förut och låter mig känna lite. En sekund eller två. Aldrig någonsin har någon förvirring varit såhär stor som denna är just nu. Vad är ut vem är in vilken väljer man var är vägen när ska någon svara? Inget, något eller allt? När var hur och var tog du vägen är det enda som snurrar. Runt runt och det är faktiskt inte min tur. Jag ska vara lycklig nu. Glad och skratta. Le. Se på människor och tänka att de inte alls är onda, alla är goda från början. Komma ihåg allt som är runt mig. Alla. Att gräset är grönare på andra sidan sägs det men vem vet. Fram till nu har det nog varit min vision. Min framtidstro. Säkert är tankarna tillbaka om en vecka eller två men just nu är det kaos. Kaos i fabriken. Arbetet skänker ingen ro, rör bara runt ännu mer och får mig att trampa i klaveret.
Så jag och Kent pratar lite ikväll. Försöker att få en känsla, längta lite eller bara sakna lite.
Tröttheten tar över min kropp. Tio timmars sömn hjälper inte längre, jag är uppäten. Glädjen känns långt borta som också mycket annat. Viktiga saker som gör min förvirring om möjligt - större. Så stor att tveksamheter om det ena svalnar och leder till det andra. Vad är det andra egentligen, vad har inbillningen gjort med de klara förnuftiga gångarna och besluten?
Fokusera på jobbet. Var glad. Le. Ingen ser då. Under ytan. Hur det bubblar i dig. Virrvarvet av känslor och allt bara blir till en smet. För ned som en pannkaka gick fort, över en natt.
Det blev helt plötsligt tomt. Helt rent. Som om att själen tog en paus från sig själv. Samvetet glömde bort alla kval. Vitt och rent. Moralen är inte längre vad den brukade vara. Mitt eget jag säger en sak, tankarna och hjärtat en annan. Därför sa vinet till mig att genast ta en taxi och försvinna. Fly från allt. Att det kostade skjortan gjorde inget.
Istället lade jag mig i gräset och spydde. Hundra gånger.

torsdag

Aldrig har dessa tankar ätit sig så djupt. Rotat sig i mig. Fått känslorna att göra ont. Det är svårt att se rättigheter och felsteg, vad är vad? Måste fokusera. Vara iskall. Låta känslorna dö. Andas. Andas andas andas för just nu är det omöjligt. Halsen har låst sig, lungorna orkar inte arbeta. Fokusera.
Det du tror att du ser är hela tiden bara illusioner om hur saker skulle kunnat vara. Om bara inte. Dina tankar finns egentligen inte och alla dina ord, skrivna som sagda, är bara tystnad. Dem du brukade ty dig till och ta hand om finns inte längre med dig, helt ensam står du kall och frusen på en asfaltsfläck mitt på ett fält där ingen kommer hitta dig. Det börjar krypa under huden. Kallt. Tar sig sakta men säkert upp, upp emot magen, bröstet, halsen huvudet huvudet med allt du vet. Ingenting. Du är ingenting och ingen känns vid dig. Kanske kommer solen att gå upp över din fula gestalt, kanske kommer du att inse att allt som var sanning egentligen bara var en enda stor lögn. Det blir som en stor käftsmäll, rakt över munnen, och nu blöder du också. Överallt. Bildas en stor pöl runt dina fötter och över din kropp. När de kommer och du ser ljusen är tiden redan utrunnen. Det enda som finns kvar i tanken är den där låten du älskade så mycket. Himlen är inte blå, den är precis som vilken annan grå dag som helst. Du älskar ju grått, tänker du för dig själv. Och vem bestämde att det var så jävla dåligt med grått då.

tisdag

Tårarna behöver komma. Hjälpa min själ att få någon ro. Ångesten ligger som ett tjockt lager i magen. Några vill tro att de känner känslan i mig. 

Allt jag kan tänka på är bruna ögon och ett skratt. Kanske mest en hand. Groteskt och äckligt av mig. Äckliga jag.