Ska vi sitta här och blöda lite, vara nostalgiska ett ögonblick och leva i tiden då. Då då då och dårtid var det en gång till-titlat. Ingen gav något i giv. Give and take och för någon natt sedan pratade gamla vänner om andra vänner som ärvar vänner men som nu lämnats kvar i leran krypande ensam och säkert mer lycklig än mig. Orden som gick mellan lurarna utan tal var nakna. Nakna avskalade. Hela. Meningsfulla och ånger. Ånger ånger ånger i tankar. Kanske i händelser. Dåtida händelser som borde vara ogjorda då inget av huvudspökena vore här. Nu. Vi trappar runt varandra på tå, eller en av oss som är det enda levande i just den kopplingen. Den två år gamla kretsen. Döda linjen som jag själv tog livet av.