Jag vet hur hon gör. Kan det där, känner igen det där vet bara vet hur det är när hon sitter där och allt flyger förbi. Passerar henne och lämnar henne kvar med sitt stora hål. Sin tomhet. Längtan. Ensamhet. Apatin slår över och det går inte att göra något. Jag satt också sådär. Låg. Skickade mail även om de inte kom fram. Även om jag visste att de inte kom fram. Skrek om nätterna, såg syner och sökte situationer där allt skulle bli som förr. Då. Låtsades att det skulle vara tjejkvällar, shopping och att alla dagar var fina igen - för hur skulle någon förstå? Veta och känna. Den fruktansvärda smärtan. Ensamheten. Skillnaden är ju att han inte kom tillbaka till mig. Att jag aldrig fick chansen att springa rädda dö själv istället för.

Fast jag har nog glömt nu. Det där ligger i någon liten svart låda längst bak. Hårt omknuten.

Jag sitter här och slösar bort allt nu igen. Låtsas vara smart och bre på med orden. Leker att jag är någon annan för en stund som är ensam i mörkret och trivs med willystillvaron. Berättar så fint om några tuffa år och beskriver mina naglar. Tror att musiken sätts på av sig själv och låter alldeles för mycket tid försvinna iväg. Fast kanske är det en investering, kanske får jag ut något av detta senare. Väntar på oktober men först sommaren. Hettan efter värmen. Vi konverserar om lejon, bad, pirrighet, träff och lite om läsk och färg men kanske spelar det ingen större roll för det enda jag vill prata om är det där förbjuda för det har bundit mig nu. Blivit en större del av mitt liv under de lediga fria dagarna då jag bara slipper slipper slipper prata med alla dessa människor som bara är ivägen och inte vill lämna mig ifred varför kan jag inte bara få arbeta i lugn och ro? Ro som han gjorde då för två år sedan och allting var fjärilar och makaroner i månsken och över heden. Är allt försvunnet nu? Vad gör jag uppe sent i natten och försöker förverkliga?