Jag kommer förlora detta om mitt inre jävla väsen inte förstår att det faktiskt är min tur att lyfta luren, bekräfta, fnissa åt och vara engagerad i. Frågan är om det är värt det. När kommer man till insikt och kan se förbi de där dimmorna som gör allt sockersött och rosasvävande. Får in i huvudet att inget av detta egentligen är värt något och att människor aldrig kommer sluta törsta efter mer. Och vafan ska allt vara så hemskt jävla negativt och svart jämt - varför ser jag inte det positiva i allt och lever för dagen?
Vi har connection. Kan prata om saker och ting. Allt är egentligen bara en siffra och det kom bara olägligt. Helt fel i tiden för mig och kanske var det tur. Kanske är det meningen att det var såhär allt skulle sluta - med ett glas vin framför datorn och Tommy som tröst. Det kommer nog aldrig att bli införstått från det andra hållet ändå. Ingen kommer att se eller någonsin få veta.








Jag går och gömmer mig i min bok istället. Låtsas lite till.