Tröttheten tar över min kropp. Tio timmars sömn hjälper inte längre, jag är uppäten. Glädjen känns långt borta som också mycket annat. Viktiga saker som gör min förvirring om möjligt - större. Så stor att tveksamheter om det ena svalnar och leder till det andra. Vad är det andra egentligen, vad har inbillningen gjort med de klara förnuftiga gångarna och besluten?
Fokusera på jobbet. Var glad. Le. Ingen ser då. Under ytan. Hur det bubblar i dig. Virrvarvet av känslor och allt bara blir till en smet. För ned som en pannkaka gick fort, över en natt.

Det blev helt plötsligt tomt. Helt rent. Som om att själen tog en paus från sig själv. Samvetet glömde bort alla kval. Vitt och rent. Moralen är inte längre vad den brukade vara. Mitt eget jag säger en sak, tankarna och hjärtat en annan. Därför sa vinet till mig att genast ta en taxi och försvinna. Fly från allt. Att det kostade skjortan gjorde inget.
Istället lade jag mig i gräset och spydde. Hundra gånger.

Aldrig har dessa tankar ätit sig så djupt. Rotat sig i mig. Fått känslorna att göra ont. Det är svårt att se rättigheter och felsteg, vad är vad? Måste fokusera. Vara iskall. Låta känslorna dö. Andas. Andas andas andas för just nu är det omöjligt. Halsen har låst sig, lungorna orkar inte arbeta. Fokusera.

Det du tror att du ser är hela tiden bara illusioner om hur saker skulle kunnat vara. Om bara inte. Dina tankar finns egentligen inte och alla dina ord, skrivna som sagda, är bara tystnad. Dem du brukade ty dig till och ta hand om finns inte längre med dig, helt ensam står du kall och frusen på en asfaltsfläck mitt på ett fält där ingen kommer hitta dig. Det börjar krypa under huden. Kallt. Tar sig sakta men säkert upp, upp emot magen, bröstet, halsen huvudet huvudet med allt du vet. Ingenting. Du är ingenting och ingen känns vid dig. Kanske kommer solen att gå upp över din fula gestalt, kanske kommer du att inse att allt som var sanning egentligen bara var en enda stor lögn. Det blir som en stor käftsmäll, rakt över munnen, och nu blöder du också. Överallt. Bildas en stor pöl runt dina fötter och över din kropp. När de kommer och du ser ljusen är tiden redan utrunnen. Det enda som finns kvar i tanken är den där låten du älskade så mycket. Himlen är inte blå, den är precis som vilken annan grå dag som helst. Du älskar ju grått, tänker du för dig själv. Och vem bestämde att det var så jävla dåligt med grått då.

Tårarna behöver komma. Hjälpa min själ att få någon ro. Ångesten ligger som ett tjockt lager i magen. Några vill tro att de känner känslan i mig. 

Allt jag kan tänka på är bruna ögon och ett skratt. Kanske mest en hand. Groteskt och äckligt av mig. Äckliga jag.