Det du tror att du ser är hela tiden bara illusioner om hur saker skulle kunnat vara. Om bara inte. Dina tankar finns egentligen inte och alla dina ord, skrivna som sagda, är bara tystnad. Dem du brukade ty dig till och ta hand om finns inte längre med dig, helt ensam står du kall och frusen på en asfaltsfläck mitt på ett fält där ingen kommer hitta dig. Det börjar krypa under huden. Kallt. Tar sig sakta men säkert upp, upp emot magen, bröstet, halsen huvudet huvudet med allt du vet. Ingenting. Du är ingenting och ingen känns vid dig. Kanske kommer solen att gå upp över din fula gestalt, kanske kommer du att inse att allt som var sanning egentligen bara var en enda stor lögn. Det blir som en stor käftsmäll, rakt över munnen, och nu blöder du också. Överallt. Bildas en stor pöl runt dina fötter och över din kropp. När de kommer och du ser ljusen är tiden redan utrunnen. Det enda som finns kvar i tanken är den där låten du älskade så mycket. Himlen är inte blå, den är precis som vilken annan grå dag som helst. Du älskar ju grått, tänker du för dig själv. Och vem bestämde att det var så jävla dåligt med grått då.