Skönhet.

Jag äger det finaste man kan ha. Har en skönhet som klappar min kind, smeker min rygg och strör vackra ord omkring sig. Är dumsnäll och skänker kärlek. Ja jag säger mig äga en människa. Alla är ju trots allt bara människor och jag vet ju att han äger mig lika mycket för när han går på morgonen är den första tanken som slår mig att han ska dö nu. Nu på en gång. Ta sitt pick och pack och köra ned i första bästa jordhög och försvinna från mig. Därför äger jag honom. Även om kudden inte alltid doftar rosor och håret inte jämt ligger fint utan är äckligt och otvättat så är det ju det jag vill ha. Perfektion har aldrig varit min sak.

Hon är sjuk. Min bäste vän från barntiden. De "kan inget göra" påstås det. Vi får helt enkelt vänta. Vänta på att hon glider bort, får slippa smärtan och ensamheten i det där rummet som är så kalt och kallt utan gäster. Fast med droger kanske det sker i dovhet och inte känns mycket eller så blir det bara mer förvirrat, gör saker mer avlägsna? Kanske minns hon mig inte. Jag minns. Och aldrig har jag varit så ond som jag varit de senaste åren. Vi kan skylla på vad som helst men det är ändå lika hemskt. Det går inte att göra ogjort. Det enda vi kan göra är att vänta.

Döden är väl det som varit mina livskriser, komiskt nog, och det är nog den största rädslan som bosatt sig i bröstet. För vi alla vet hur det smärtar när något inträffar. Som ett stort svart hål. En grop som gör ont ont ont och inte går att göra något åt utan sitter kvar där och tar den plats den vill ha. Suger åt sig all din energi och leker med ditt psyke. Får dig att avskärma dig, glömma saker som är viktiga och förstöra för dina framtidsplaner. Krossar dina drömmar. Iallafall för ett tag innan du går in i en annan fas då börjar du går upp ur sängen igen, ta promenader utan att gråta, bädda nytt i sängen, lyssnar på ny musik och låtsas att du glömt. Lagt det bakom dig - det är ju trots allt det alla säger att du ska göra.

Varje dag är det samma sak. Om och om igen. Alla kan dö. Närsomhelst. Alla kommer dö. Men jag är så jävla rädd för jag vägrar att inse det, vill inte veta, tänka, planera ifall att. För den där smärtan. Den jävla smärtan.

Och jag vill lära känna henne igen.. Innan det går åt skogen.