Till E

Ibland kommer känslan att jag liksom är ensam kvar. Det finns inte längre någon som är lik mig. Någon som är där brevid mig. Delar mitt hat. Läser mina meningar. Är i mitt liv. Allt har bara runnit genom fingrarna på mig och jag står maktlös brevid och ser på för vad skulle jag kunna göra som hade gjort saker annorluna? Vidunder under månsken, nallehår och alla lekar vi höll på med - allt för att få bekräftelse. Få synas lite, vara lite speciella. Jävla skittider. Och jävla skit vad allt är skit egentligen för vad finns att kämpa för som fortfarande är värt något när alla bara är idioter och ändå skiter i allt? Meeeeeningen. Något att tro på. Någon att tro på. Kanske var det mesta förgäves. Alla de timmar över nät och andra nät, ord och meningar i utbyte. Utbyte mot vad? En fortsättning utan fortsättning - ett slut. Slut slut slut och så är det inget mer med det för ingen tänker väl på vad ett egentligt slut är men faaaaan nu så är det nog det ändå för vad är meningen med allt detta. Jag hatar att minnas dom där nätterna. Dagarna med lyckligt slut och någon som förstod. Hatar hatar hatar avskyr - för det gör så jävla ont. Vrider och vänder sig.

Kanske ska jag klara det. Ett ljus i tunnelns slut eller bara ett sken som bedrar mig på konfekten? Drömmen om det där landet ingenstans alla pratar så väldigt om. Tanken om att få sväva fritt, leka simma under vatten hålla andan och känna att komma upp igen verkligen var värt allt besvär där under. Få trivas med tillvaron. Glädjas med andra. Åt andra. Glömma september, radera oktober och förinta 2006. Nog för att rödahjärtan och gulligull är underbart men något för min själ vore att lyckas. Lycka att lyckas. Få frid i det där som bubblar så, fräter och spelar spel med det bultande rörande stötande ontet som är det nödvändiga intet.