Jag vet hur hon gör. Kan det där, känner igen det där vet bara vet hur det är när hon sitter där och allt flyger förbi. Passerar henne och lämnar henne kvar med sitt stora hål. Sin tomhet. Längtan. Ensamhet. Apatin slår över och det går inte att göra något. Jag satt också sådär. Låg. Skickade mail även om de inte kom fram. Även om jag visste att de inte kom fram. Skrek om nätterna, såg syner och sökte situationer där allt skulle bli som förr. Då. Låtsades att det skulle vara tjejkvällar, shopping och att alla dagar var fina igen - för hur skulle någon förstå? Veta och känna. Den fruktansvärda smärtan. Ensamheten. Skillnaden är ju att han inte kom tillbaka till mig. Att jag aldrig fick chansen att springa rädda dö själv istället för.

Fast jag har nog glömt nu. Det där ligger i någon liten svart låda längst bak. Hårt omknuten.