Inga jävla vingar bär och ångesten är inte heller något stort. Lasse skulle sagt; Trött på inget trött på allt. Och kanske är det så det är. Ingen är här eller där och samtidigt är massor just här just nu och stör skaver. Disk som inte gör sig självt och axlar som bär tre människor samtidigt som flera ligger och gror längre och längre in än vad de nog någonsin tro(dde)r. Men vem fan är jag att tro något. Sitt kvar på din plats, vänta. Bättre tider kanske nalkas.
För att dagar ska springa och månaderna skena är arbetet underbart efter ett skönt avslut av en person som kanske var något högt uppsatt. Och LER. En glad människa är MER människa än en olycklig.
Det är som att somna varje natt och tänka på den där känslan du aldrig mer igen kommer känna. Att tänka på någon död. Himmelmänniska.