Jocke säger att allt är som förut och låter mig känna lite. En sekund eller två. Aldrig någonsin har någon förvirring varit såhär stor som denna är just nu. Vad är ut vem är in vilken väljer man var är vägen när ska någon svara? Inget, något eller allt? När var hur och var tog du vägen är det enda som snurrar. Runt runt och det är faktiskt inte min tur. Jag ska vara lycklig nu. Glad och skratta. Le. Se på människor och tänka att de inte alls är onda, alla är goda från början. Komma ihåg allt som är runt mig. Alla. Att gräset är grönare på andra sidan sägs det men vem vet. Fram till nu har det nog varit min vision. Min framtidstro. Säkert är tankarna tillbaka om en vecka eller två men just nu är det kaos. Kaos i fabriken. Arbetet skänker ingen ro, rör bara runt ännu mer och får mig att trampa i klaveret.
Så jag och Kent pratar lite ikväll. Försöker att få en känsla, längta lite eller bara sakna lite.